När jag fick upp öronen för punk för sådär 20 år sedan tog det inte långt tid innan jag blickade bakåt och fick en stor förkärlek till svensk postpunk och det mörka 80-talet. Band som Imperiet, Cortex, Raketerna och Tant Strul blev favoriter. Framför allt de där första postpunks-experimenten; debutplattorna. Samtidigt som banden vågade vara allvarliga så var det melodiöst och lekfullt. Men det handlade om några få år i gränsen mellan 70- och 80-tal. Därför är det så befriande att lyssna på Vånna Ingets debut Allvar. En platta som utan tvekan får en plats där bland mina gamla postpunksfavoriter. Redan i första låten får jag gåshud av Karolina Engdahls röst. Orden, ångesten, kryper in under skinnet på det där sättet som bara ett fåtal lyckas med. Väggen av ljud som ackompanjerar är precis så där mullrande att plattan gör sig lika bra på högsta volym just nu som på låg volym under sömnlösa nätter. Och redan innan jag hört hela plattan så var det ju uppenbart vilken lysande låt Tickande Bomb är. Resten av låtarna tar inte udden av det, nej plattan håller en hög nivå rakt igenom. Alla andra dagar, Småstadssyndrom och Som man lever är särskilt uppskattade från mitt håll. Jag brukar sammanfatta min musiksmak med att den börjar i punk och slutar i moll. Precis det handlar Vånna Inget om. Lyssna på:
Vånna Inget - Allvar
Spotify | CDON | Hepcat Store













