West Coast What The Fuck?

I torsdags vid lunch började en smått dålig känsla infinna sig i kroppen då jag allt mer började inse att jag skulle missa West Coast Riot. Då ringde plötsligt telefonen och den smått uppspelta rösten i andra änden sa att det fanns två fribiljetter till WCR om vi kunde fixa barnvakt. Några samtal senare var allt fixat och bilen rullade mot Göteborg. Solen sken och jag var pepp som f...

Men vad hade hänt med festivalen som tidigare utspelat sig i centrala Göteborg? Nu låg den långt bort, med betoning på långt. Ja, hela det nya området var en enda stor besvikelse. De två stora öltälten låg med utsikt över den stora scenen där alla totalt ointressanta skitband spelade (jag kom efter att The Bones redan spelat). Längre bort i ena hörnet av området låg två tält där allt som det fanns intresse för fick trängas (inxlusive Exploited som missade sitt plan och fick byta scen). Sämre planering har jag nog inte varit med om.

The Baboon Show. (Foto lånat från rockfoto.nu)

Som sig bör missade jag en del bra till förmån för öldrickande, men bestämde mig ganska tidigt att det var tre band i det minsta tältet som inte fick missas. Först ut var The Baboon Show som i varje avseende levde upp till mina förväntningar. Vilken energi på scen. Har ända sedan dess gått runt och sjungit på flera av låtarna de spelade. Där efter följde The Master Off Disaster, Duane Peters, som med sitt U.S Bombs visade att en 50-åring kan vara coolast i hela världen. Och antagligen vara snyggast klädd också. Extas. Som pricken över i:et avslutades kvällen med Kvelertak. Norsk metal/rock 'n' roll. Fy fan vad bra.

Okej, biljetterna var gratis. Tack Sofie. Och jag fick ju se tre riktigt bra band live. Men jag hoppas verkligen festivalen rycker upp sig till nästa år. För jag är långt ifrån ensam om att kritisera.

Pipes and Pints - Until We Die

Säckpipor och punk. Ja, det kan vara en lysande kombination. Bland skivorna som kom från Wolverine Records i våras fanns Pipes and Pints debutplatta från 2009. Bandet har sin utgångspunkt i Prag och har som intention att att spela punk blandat med folkmusik likt The Pogues. Ska man placera in det här gänget på en skala av alla band som spelar sådan här punk så hamnar Pipes and Pints på övre delen. Bandets styrka ligger i att de gör bra punklåtar och har en sångare vars röst jag gillar. De känns inte så insnöade på folkmusiken och säckpiporna kommer inte i första rummet utan är ett instrument bland de andra. Bra balanserat. Favorit på plattan är Heaven and Hell, men även City By the Sea fastnar.

Lyssna på:

Pipes and Pints - Until We Die
Spotify | CDON | Wolverine Shop

The Breakers - Riot Act 7''

Ännu en singel från Wicked Cool, denna gång med ett gäng från Danmark. The Breakers har funnits sedan 2002 och släppte nyligen sitt tredje album. 7'':an kom förra året och a-sidan är medryckande bra. B-sidan är något lugnare, men inte dåligt för det. Men det är trots allt låten Riot Act som åker på igen, och igen. Steven Van Zandt (aka Little Steven) verkar ha ganska många fingrar med i spelet när det gäller det här bandet, han står för både produktion och arrangemang på singeln. Det samma gäller nya skivan som jag dock inte hört ännu, men är absolut nyfiken. Dömma av det jag hört hittills så handlar det i alla fall om svänig garagerock. Dessutom har The Breakers spelat förband till Roky Erickson vilket ger respekt i sig.

Lyssna på:

The Breakers - Riot Act 7''
Spotify | CDON | Wicked Cool Shop

Halvfart...

Det är oundvikligt att det blir lite halvfart på skrivandet så här under årets ljusa månader. I helgen som gick blev det ett besök på Muskelrock, där solen sken och ölen flödade. För min del blev det bara en biljett till fredagen, men det lär bli biljett till alla tre dagar nästa år. Inte för att jag är särskilt överfrälst i hårdrock, utan helt enkelt för att det är en suverän liten festival med bra stämning.

Strax innan jag åkte lästa jag igenom min recension av Imperial State Electric, och kände lite så här på efterhand att den är ganska orättvis. Den har ju trots allt snurrat en hel del här hemma sedan jag skrev recensionen. Live var de låtar som är bra på platta ännu bättre. Allt toppat med ett besök av två av medlemmarna från '77 och en underbar avslutning där Nicke hoppade upp bakom ett andra trumset och utlöste en trummorgie.

Framför mig ligger en hög med skivor som ska recenseras, men ingen av dem känns överdrivet upphetsande. Så de får ligga kvar ett par dagar till, så hoppas jag kunna skriva något konstruktivt om dem så småningom. En skiva som däremot gjort mig upphetsad på sistone är en gammal favorit som inte snurrat på ganska länge. Antagligen behövdes en paus, för den nöttes rejält när jag först kom i kontakt med den. Jag snackar om den rakt igenom suveräna soloplattan Cheating At Solitaire som Mike Ness släppte 1999. Är visserligen nyförälskad, men vill påstå att det här är en av de bättre skivorna i min skivsamling. Ja, den är helt jävla magisk.

Lyssna på:

Mike Ness - Cheating At Solitaire
Spotify

The Woggles 7'' ( x 2 )

Wicked Cool Records skickade några 7''-singlar med bland annat The Woggles från Atlanta. Wicked Cool är ju den självutnämnde försvararen av garagerock Little Stevens skivbolag och garagerock är precis vad det här handlar om. The Woogles är en trevlig bekantskap. Sedan de här singlarna kom för några veckor sedan har jag hunnit bekanta mig med en del av deras övriga musik och gillar absolut det jag hör. När det gäller de båda 7'':orna så är a-sidorna, Move och Nothing's Gonna Stop Me, riktigt bra. Med en liten favör till den sistnämnda. Det är i vilket fall som helst svängig garagerock som med fördel spelas på hög volym. B-sidorna är inte riktigt lika intressanta. Wasted on the Young från singeln med Move är dock något bättre än den andra b-sidan Eeeny, Meeny, Miny, Moe. Men tillräckligt bra för att, som sagt, väcka mitt intresse för bandets övriga plattor

Lyssna på:

The Woggles - Move
Spotify | CDON | Wicked Cool Shop

The Woggles - Nothing's Gonna Stop Me
Spotify | CDON | Wicked Cool Shop

Mama Rosin Togehter With Hipbone Slim and the Kneetremblers - Louisiana Sun

Hipbone Slim and the Kneetremblers gjorde en av förra årets bästa plattor. Nu är de tillbaka i ett samarbete med Mama Rosin. Det hela blir en vild blandning av cajun -rockabilly -garage -blues. Helt enkelt en platta som är allt man kan förvänta sig av Voodoo Rhythm Records. Dock träffar den inte riktigt lika mitt i prick som Hibone Slims senaste, men jag skulle inte säga att jag är besviken på plattan. Nej, man får ta den här plattan för vad den är, en sammansmältning av de båda bandens musikstilar. Och det finns ju glädjeögonblick. Som till exempel covern på California Sun, här omdöpt till Lousiana Sun och den låter som man förväntar sig efter det namnbytet. Swamp Water är också värd att nämna. Ja, efter att jag lyssnat på den här plattan en stund känner jag en stark lust till att besöka träsken i Lousiana.

Lyssna på:

Mama Rosin Togehter With Hipbone Slim and the Kneetremblers - Louisiana Sun
Spotify | CDON | Voodoo Rhythm Shop

Chris Winter från Dollhouse har något på g...

Chris Winter som sjunger i Dollhouse håller på att spela in en ny platta med ett nytt band (?). Lovar att återkomma med mer information om det så fort jag kan. Så länge kan alla som älskar Dollhouse rock 'n' soul hålla ett öga på Winters blogg:

http://theroyalrendezvous.blogspot.com/

Slå på, ratta in, hoppa av

Efter två veckors problem med internetuppkopplingen är man äntligen tillbaka. Under tiden som gått har jag hunnit ladda inför Muskelrock i de småländska skogarna. Lite hårdrock i barndomens hagar kan väl aldrig vara fel. Förutom att jag hoppas stöta på en massa gamla vänner så är det Imperial State Electric som lockar. Girlschool ska absolut bli kul att spana in. Sen så har vi givetvis Graveyard, sent om sider har jag insett hur suverän deras platta Hisingen Blues är. En och annan tvättäkta hårdrockare protesterar kanske mot att jag inte är exalterad över övriga affischnamn, men det betyder väl förhoppningsvis att jag kommer bjudas på en och annan positiv överraskning.