Man skulle väl kunna sammanfatta den här listan med ett ord: revivial. För de flesta band flörtar med äldre musik på ett eller annat sätt. När jag lyssnar igenom vad som gjordes på 90-talet inser jag att några av mina favoritplattor gjordes under årtiondet. Ja, det här är ett gäng riktigt bra låtar från ett gäng riktigt bra plattor.
Det här blir på inget sätt en regelrätt recension. Utan jag uppmanar bara helt enkelt er att skruva upp volymen och dra på norska Kvelertaks självbetitlade. Rock 'n' roll och metal i underbar blandning. Så ska en fredag börja, fy fan vad bra!
Det är svårt att inte fascineras av Marianne Faithfull. På 60-talet en söt popstjärna, flickvän till Mick Jagger och orsaken till några av Stones bästa låtar. Men heroinet tog överhand och i början av 70-talet var hon hemlös under en period och när hon tog sig upp på fötterna igen hade något hänt med hennes röst. En sprucken stämma som vittnade om det liv hon levde. 1979 kom den fantastiska plattan Broken English, antagligen det bästa hon gjort, som jag varmt rekommenderar. Nu kommer hennes tjugotredje soloplatta Horses and High Heels och det låter helt suveränt. Det är den starkaste plattan hon gjort på riktigt länge. Rösten kryper nästan in under skinnet på vissa låtar. Plattan är inspelad i New Orleans och bland musikerna hittar man bland annat Lou Reed och Wayne Kramer (MC5) på gitarr. Här finns rock, soul och riktigt bra låtar. Öppningsspåret, The Station, får nackhåret att resa sig. Faithfulls version No Reason skakar om soulen i låten. Singlespåret Why Did We Have To Part är värd sin uppmärksamhet. Och i de lugnare låtarna kommer rösten fram på rätt sätt. Lyssna på Love Song och förstå.
Voodoo Rhythm Records är helt klart ett av de mest intressanta skivbolagen mina öron har tagit del av. 2010 gav de oss bland annat en av årets bästa plattor i form av Hipbone Slim and The Knee Tremblers. Nu kommer tredje volymen av Records To Ruin Any Party och det är ett perfekt sätt att ta del av vad de har att erbjuda. En salig blandning av psykadelia, garage, beat, blues, trash, cajun, begravning, boogie, blues och outlaw country. Högst upp på tronen finns King Khan, som självklart är en personlig favorit. Här finns också Dead Brothers, Sixtyniners och Delaney Davidson som jag skrivit om tidigare. Men jag hittar även överraskningar som Urban Junior vilka just nu har ockuperat mitt intresse med sin elektroniska garagepunk. Bakom all denna frälsning står Reverend Beat Man som medverkar på plattan både med sitt enmansband och med The Monsters. Ja, den här samlingsplattan är 21 låtar som sitter där de ska, riktigt riktigt bra. Och det finns inget annat att göra än att dyka djupare i Voodoo Rhythms utgivningar.
Det finns ju flera sidor av 80-talet. Punken var högst vital, samtidigt som den gick vilse i mörkret. Därmed inte sagt att det mörka 80-talet var dåligt, kanske återkommer med 13 låtar av den sorten senare. Finns däremot flertalet låtar som vaddades in i alldeles för mycket synthfluff för sitt eget bästa. Här finns Guns debut som fick lite ordning på rock 'n' rollen igen. Och Tom Waits som hittade in på rätt spår. Sammanlagt blir det lite spretigt, trots att jag tog det lugnt med hårsprayen.
Skrev för några dagar sedan om Diemonsterdie. För den nyfikne finns mer horrorpunk att hämta från Dr Cyclops Records, skivbolaget bakom det gänget. Dels kan man ladda ner deras utgivningar för en billig peng på deras hemsida. Dels kan man ladda ner 13 låtar med Diemonsterdie gratis. För att få ett litet smakprov på deras kärlek för ond bråd död.
I bland missar man nyheter man helst hade sluppit att hör överhuvudtaget. Fast det är väl egentligen föga förvånande, Stones hittar man ju redan på till exempel H&M. Där man även kan hitta Ramones (?) I GP kan man läsa följande om Stones sammarbete med Dressman:
"Butikerna byggs om för att passa det rockiga herrmodet. Målet är att både växa i Norden och bli störst i världen. "Att addera rockmusik till vårt varumärke och få en koppling till Rolling Stones är jättebra när vi ska presentera oss på nya marknader", säger marknadschefen Thomas Behring till Dagens Industri."
Nu kan väl ändå ingen putta ner dom från gubbrockstronen?
Har egentligen ingen större koll på det här gänget. Ett sådant band som jag länge funderat på att utforska, men aldrig tagit mig tid. Genremässigt har de beskrivits som att de rör sig punk- och garagesvängen. Så det blir en lite märklig upplevelse när jag möts av en skiva som blandar folkmusik och 60-talspop. Kan inte direkt avfärda det som dåligt, det är låtar som kunde funkat om de fått en släng attityd. Nu har de istället myst i en lada i Hälsingland ("vid en vacker sjö") och resultatet blev en otroligt långtråkig platta. Frågan är om det ens är värt att lyssna igenom tidigare produktioner för att förstå vad punk och garage hade med saken att göra?
Lyssna på:
Diamond Dogs - The Grit and Very Soul Spotify | CDON
Nu blev det trångt om plats på riktigt. Blev tillslut någon slags sammanfattning av låtar som format min musiksmak. Ja, jag kan nog påstå att dessa låtar är betytt något extra genom åren, även om det finns fler. Av alla suveräna låtar jag valde mellan kändes de här lite mer. En del kanske tycker att de är på gränsen till uttjatade, men det beror ju i så fall bara på att de är förbannat bra låtar som tåls att spelas igen, och igen, och igen...
Låtlista:
New York Dolls - Human Being
The Damned - New Rose
Iggy Pop - Some Weird Sin
Dead Boys - Sonic Reducer
Ramones - I Just Want To Something To Do
Johnny Thunders - You Can't Put Your Arms Round A Memory
Diemonsterdie firar 10 års-jubileum med denna platta som kom förra året. Det handlar om horrorpunk med en hel del metal inblandat. Det man framförallt kan säga om det här bandet är att det pendlar mellan att i ena låten funka till att i nästa bli platt fall. Känns som det spretar åt alla möjliga håll. Och när jag äntligen tror att jag hittat en ljuspunkt på plattan inser jag på några sekunder att det är en cover på Stones Dead Flowers. En helt okej version dock. Plattans höjdpunkt kommer istället någon låt senare genom The World Needs Monsters. Fullträff. När jag lyssnar igenom deras bakkatalog hittar jag några riktigt bra låtar. Framför allt från deras antagligen bästa platta, Honor Thy Dead, med låtar som Charles Manson (He's So Handsome) och Guns and Booze. Höjdpunkterna ger mersmak och på rätt humör sväljer jag det här med hull och hår. De andra dagarna kan jag ju bara låta bli att spela det.
Social Distortion är ett band som i mina ögon bara blivit bättre med åren. De två senaste plattorna är något av det bästa som går att finna. Detta ger givetvis enorma förväntningar på nya plattan Hard Times and Nursery Rhymes. Sju år har gått sedan senaste studioalbumet och det är samme gamle Mike Ness man möter, med betoning på gamle. Första smakprovet från plattan var Machine Gun Blues som låter som Social D brukar låta, andra smakprovet California (Hustle and Flow) har en hel massa Stones i sig och tilltalar verkligen. Ja, hela plattan har en hel massa mer Stones i sig än vad Mike Ness brukar. Vill man vara elak kan man säga att det är en hel massa mer radiovänlig gubbrock och lite väl smörigt. Jag gillar körerna. Ja, jag gillar stora delar av arrangemangen. Men punken har fått ta ett lite väl stort steg bakåt för min smak. Ska man leta upp några ljuspunkter så är den gamla låten Alone and Forsaken (som cirkulerat på bootlegs) helt okej. Och när gitarrerna drar igång på Can't Take It With You inser jag varför jag diggar Social D, kanske plattans bästa låt. I avslutningsspåret, som får tummen upp, kommer pianot som jag hade hoppats mer på. Jag fortsätter hålla det här bandet som ett bland favoriter. För även om det är lite besvikelse just nu, tror jag att den här plattan kommer växa. Ja, känner redan hur besvikelsen rinner av när plattan går igång igen.
Lyssna på:
Social Distortion - Hard Times and Nursery Rhymes
Fick inte nog efter förra måndagens lista med 13 låtar: 50-tal, så nu fortsätter jag med 60-talet. Här finns några självklarar val. Några av rockhistoriens bästa, som inte behöver diskuteras varför de fick vara med. Andra låtar var med men försvann i sorterings arbetet. Vissa låtar bör inte skiljas från sina plattor i helhet. Men det finns så mycket bra, så mycket bra, så jäklar mycket bra.
Låtlista:
The Third Bardo - Five Years Ahead Of My Time
The Lyrics - So What!!
The Sonics - Psycho
MC5 - Kick Out the Jams
Them - Gloria
The 13th Floor Elevators - You're Gonna Miss Me
Count Five - Psychotic Reaction
The Electric Prunes - I Had Too Much To Dream
Ray Charles - I Don't Need No Doctor
The Chambers Brothers - Time Has Come Today
The Stooges - No Fun
The Doors - Take It As It Comes
The Rolling Stones - You Can't Always Get What You Want
"Håll käften, vad vill du!? är ett band från Göteborg som spelar arg och snabb musik med rötterna i old school hardcore. Vi kommer från en gedigen bandskara så som Rentokiller, The Change, The Burning Flames, This Bleeding Man, Phoenix Undead, Set My Path, The Moods, End In Sight m.fl.."
Så beskriver sig detta gäng från Gbg. Jag ställer mig inte på tvären. 11 låtar avklarade på ca 13 minuter. Riktigt skön platta som jag enbart kan ge tummen upp. Speciellt då den finns för gratis nerladdning. Sånt gillar vi!
Ännu ett smakprov från kommande Social D platta. Att Mike Ness diggar Stones behöver väl ingen fundera på efter att ha hört den här låten. Och jag funderar inte på varför jag gillar någon av dessa. Tummen upp.
"Gaphals släpper Svartenbrandts – Dollarögon Ep. Skivan spelades in för ca 3år sen och har varit på väg att släppas ett flertal gånger i olika former men kommer nu att se dagens ljus på en 7″ vinyl. Ep´n beräknas komma ut i mars/april i en begränsad upplaga..."
Okej, här kommer 13 låtar från 50-talet. Jag har inte försökt sammanfatta eller plocka ut de viktigaste. Jag påstår inte att de här är de bästa eller de största. Det enda jag säger är att det här är 13 förbannat bra låtar från 50-talet som får mig på gott humör.
