The Brimstone Days - We are the Brimstone Days

The Brimstone Days förhåller sig till 70-talsrock som Lenny Kravitz förhåller sig till Jimi Hendrix. Det är mer modernt än retro, utan att för den delen ge oss minsta tvivel på var influenserna kommer ifrån. Men som allt för ofta med "modern" rock så blir det för välpolerat för min smak. Allt finns ju där, för det här svänger absolut, men det blir för snällt. Det som jag värdesätter i rock 'n' roll uteblir, lite skitigare tack. I vissa låtar finns dock glimtar av det jag letar efter. Som i Grand Theft of Time där sångaren Håkan Lanz vågar ta ut svängarna lite. Och även låten Electric Blue har något.

Lyssna på:  

The Brimstone Days - We are the Brimstone Days
Spotify | Ginza | CDON

Kamikaze Queens - Tastee 29 / 3 Strikes 7''

Enligt pressreleasen är Kamikaze Queens en spektakulär punk-kabaré från Berlin/USA. Låter det intressant? Ja, det här kan nog vara riktigt intressant att uppleva live. Det är i alla fall den uppfattning jag får efter en koll på You Tube. På deras senaste singel är det b-sidan, 3 Strikes, som får all min uppmärksamhet. Rockabillysväng som absolut har en underton av kabaré. Jag rekommenderar er också att klicka er över till bandets MySpace. Och släng ett öra på deras debutplatta från förra året, där finns några guldkorn.

Lyssna på:

Kamikaze Queens - Tastee 29 / 3 Strikes 7''
Spotify | Ginza | CDON

Iggy Pop & James Williamson - Kill City (Remastered)

Kill City tar vid där Stooges slutade. Från början spelades låtarna in 1975 som ett demo för att ge Iggy ett nytt skivkontrakt. Sången fick göras på helgerna när han hade permission från det menatlsjukhus han vid tillfället befann sig på. Nu har den återutgivits med lite bättre ljud. Den har tjänat en del på den senaste städningen, men det gör den varken bättre eller sämre när det kommer till kritan. Det är väl inte så mycket att snacka om egentligen, det här är ännu en suverän Iggy-platta.  Lyssna bara på låten Johanna. Lyssna på No Sense of Crime. Lyssna på hela plattan.

Lyssna på:

Iggy Pop & James Williamson - Kill City (Remastered)
Spotify | Ginza | CDON

Black Hole

Black Hole är en samlingsplatta som försöker sammanfatta punk från Kalifornien mellan 1976 och 1980. Urvalet är gjort av journalisten Jon Savage som bland annat skrivit böcker om Sex Pistols och Joy Division. När han nu tagit sig till andra sidan Atlanten finns givetvis band som The Germs, The Zeros och Dead Kennedys med på listan. Men även, för mig okända, band som till exempel The Alleycats med den suveräna låten Nothing Means Nothing Anymore. En grupp att utforska lite mer. Som för det mesta på samlingsplattor blir det även här ganska ojämnt. Jag älskar låtar som The Weirdos Solitary Confinement och Flesh Eaters Pony Dress. Men förutom ovan nämnda så finns inte så jätte mycket att gå igång på. Vissa låtar kommer kanske växa med tiden. Andra inte. Jag gillar dock samlingsplattor av det här slaget. Alltid finns det någon låt som är värd uppmärksamheten.

Låtlista:
1. The Germs - Forming 3:07
2. The Dils - I Hate The Rich 1:42
3. The Screamers - Peer Pressure 2:39
4. Crime - Murder By Guitar 4:06
5. The Zeros – WIMP 2:36
6. The Avengers - We Are The One 2:41
7. The Consumers - Anti Anti Anti 2:06
8. The Randoms - A-B-C-D 4:05
9. Black Randy and the Metro Squad - Trouble at the Cup 1:56
10. The Alleycats - Nothing Means Nothing Anymore 3:14
11. The Weirdos - Solitary Confinement 2:31
12. The Zeros – Beat Your Heart Out 2:18
13. X – We’re Desperate 2:04
14. The Offs – 624803 3:34
15. The Sleepers – Seventh World 2:54
16. The Middle Class – Situations 1:47
17. The Bags – Survive 2:48
18. The Germs – Media Blitz 1:32
19. The Middle Class – Love Is Just a Tool 1:12
20. The Flesheaters – Pony Dress 2:22
21. Urinals – Black Hole 1:20
22. The Aurora Pushups – Victims of Terrorism 3:11
23. The Avengers – The American In Me 2:10
24. The Dead Kennedys – California Uber Alles 3:28
25. The Dils – The Sound of the Rain 3:23
26. The Sleepers – Los Gatos 4:22

Lyssna på:  

Various Artists - Black Hole
Spotify | Ginza | CDON

Tips: Halloweenfest i Sthlm

LIVE
Klubb Dislocated

Ohlson har semester production
Headed for disaster
Valpmynning
Lechuck

30:e Oktober
Sugarbar
Kammakargatan 9
T-Hötorget/Rådmansgatan
Inträde: 50 kr
Tid: 19.00 - 03.00
18 årsgräns

http://www.myspace.com/klubbdislocated
http://www.myspace.com/ohlsonharsemesterproduction
http://www.myspace.com/headedfordisaster
http://www.myspace.com/valpmynning
http://www.myspace.com/lechucktheband

We Live In Trenches - Modern Hex

Bakom årets tråkigaste skivomslag finns en skiva från förra året. Öh? Ja, We Live In Trenches släppte sin debutplatta på vinyl förra året, men på grund av hyllningarna släpps den nu på cd. Jag är tacksam. För trots att jag inte har någon större samling hardcore bland mina skivor så tycker jag att det här är riktigt bra. Bandet består av David Augustsson (trummor), Robert Samsonowitz (gitarr) och Ulf Stöckel (sång). På plattan medverkar också Anna Knutsson (bas & sång). Tyvärr har hon lämnat bandet. Tyvärr då hennes sånginsatser på plattan är stor orsak till att det blir intressant. Och jag hade gärna hört mer av henne i fler låtar. I vilket fall som helst så vet det här gänget vad de håller på med. Lyssna bara på den suveräna öppningslåten, White Knuckles, så förstår ni vad jag menar.

Lyssna på:

We Live In Trenches - Modern Hex
Spotify | Ginza | CDON

The Untamed - Delicious Death...

Jag minns en ölstinn kväll på Club Slacker i Göteborg för ca 6 år sedan. På scen står tre personer. The Untamed från Danmark. Deras garage-rockabilly knockar mig totalt. Som ett skandinaviskt The Cramps. Efter spelningen är jag så lyrisk att jag måste uttrycka min uppskattning personligen till sångaren Marco Burro. Deras debutplatta införskaffades inom snar framtid och gick varm hemma på Hisingen. Sedan dess har denna trio släppt två plattor till och den senaste kom för ett år sedan. När HepTown Records skickar lite skivor är denna med i högen och det slår mig med en gång att jag lyssnat alldeles för lite på den. Det går lite fortare i svängarna på Delicious Death... och ganska sakta på några raksträckor. Det hela gör det hela mer varierat, även om jag tycker det funkar bäst när tempot hålls uppe.The Devil and The Wine är ett lysande exempel på det. Men här finns egentligen inga dåliga låtar, till och med den flippade Bad Day in Bodega Bay funkar.

Lyssna på:  

The Untamed - Delicious Death...
Spotify | Ginza | CDON

Locators - s/t

Locators debutplatta kom tidigare i år och innehåller rak enkel punkrock. Och med enkel menar jag dessa tre danskar inte krånglar till det. Utan tar punkrocken tillbaka till sina rötter. Det är väl avvägda delar skrän och melodi. Och styrkan ligger i att det låter som om det lika väl kunde varit inspelat i slutet av 70-talet. Det som alltid tilltalat mig med banden från den första punkvågen, och bra rock i allmänhet, är den kompromisslösa attityden. Inställningen är: "Vi gör det vi vill och vi gör det bäst i världen". Självklart med mittfingret i luften. Kan du få den känslan ut genom högtalarna är du väldigt nära målet oavsett vad du håller på med. Och det tycker jag Locators lyckas med. Dessutom är jag barnsligt förtjust i skivomslaget.

Lyssna på:  

Locators - s/t
Spotify | Ginza | CDON

Venerea - Lean Back In Anger

I presstexten till den här skivan står det att Venerea dök upp under punkboomen i mitten av 90-talet tillsammans med band som Refused, Millencolin och Satanic Surfers. Då dessa band aldrig fångat mitt intresse är det med föga entusiasm jag lyssnar på Venereas ny platta. Doften av 90-tal lurar någonstans i bakgrunden och mot slutet av skivan kommer jag helt plötsligt att tänka på Coca Carola. Och om det är positivt eller negativ kan vi väl låta vara osagt. Men det finns ett par låtar som funkar riktigt bra. Meanwhile, In Zimbabwe är plattans odiskutabelt bästa låt och den som skiljer sig mest. Mer i den kalibern hade kunnat göra detta till en riktigt bra platta. Heads They Win, Tails You Lose är också en stark låt som tilltalar. Likaså de två sista låtarna, titelspåret och We Rot, men det gör bara helheten till okej.

Lyssna på:  

Venerea - Lean Back In Anger
Spotify | Ginza | CDON

Schlager blir bok

Jag var inte torr bakom öronen när det begav sig, men genom tonåren har jag samlat på mig ett antal nummer av tidningen Schlager. Framför allt för att gotta mig i gamla Ebba Grön och andra punkintervjuer. Tidningen startades 1980 och hade väl sin utgångspunkt i svensk progg/punk. De gav även ut Ebbas julsingel samt några andra skivor. Fem år senare slog de sig ihop med tidningen Ritz och tappade ganska snabbt bort bra musikjournalistik på vägen mot något betydligt tråkigare. Nu kommer i alla fall boken Best of Schlager med intervjuer med bla Ebba och Dag Vag. Vad jag hoppas är att de behåller tidstypisk grafisk form och inte "snyggar" till allt för att passa nu.

Keith Richards i Rolling Stones 1982
Fotad av Magnus Bäcker för tidningen Schlager

Här kan du läsa en intervju med Schlagers redaktör Håkan Lagher (från -05)

The Jim Jones Revue - Burning Your House Down

Risken finns att det här är årets bästa platta. Som ett gäng bastarder till Jerry Lee spottar The Jim Jones Revue fram r'n'r av allra finaste sort. Det här är bandets, som funnits sedan 2004, andra studioalbum och är producerad av Jim Sclavunos (Grinderman/Bad Seeds, The Cramps m.m.). Men här behövs ingen meritlista läsas upp, för musiken talar för sig själv. Med piano som hämtat från 50-talets svängigaste ögonblick blandat med punkens mittfinger kan det inte bli annat än rätt. Bäst på plattan är titelspåret som träffar som en rejäl dansk skalle. Och när Jim Jones sjunger You calling me a liar, setting your house on... ...FIRE låter det som om Jim Morrison återvänt från de döda med ett enda mål. Att bränna ner hela världen. Det här är rått, primitivt och precis allt det som r'n'r borde vara. Shoot first. Ask guestions later.

Lyssna på:

The Jim Jones Revue - Burning Your House Down
Spotify | Ginza | CDON

Tony Joe White - The Shine

Jag har ingen jättestor relation till Tony Joe White. Kom egentligen bara i kontakt med honom på grund av att The Solution gjorde en cover på hans Widow Wimberly och Elvis gjorde Polk Salad Annie. Båda suveräna låtar från sent 60-tal och tidigt 70-tal. När han nu 40 år senare har spelat in sin nya skiva helt ensam hemma i Nashville blir jag lite nyfiken på hur träskrocken utvecklats. Men aj, aj, aj vad tråkigt det här var. Enligt promotionbladet ska det här var avskalat, bara White och hans djupa röst från södern. Men jag kan inte riktigt urskilja vad som är trummaskin, synthesizer eller på riktigt. Det kanske hade funkat om det verkligen hade varit avskalat, nu hamnar det mest i ingenmansland. Bättre lycka nästa gång Joe.

Lyssna på:

Tony Joe White - The Shine
Spotify | Ginza | CDON

3 plattor som snurrat

Senaste veckorna har varit ockuperad med saker som tagit tid från det här skrivandet. Och från musiklyssnandet också tyvärr. Men det har ju släppts tre plattor från tre artister som brukar hamna ganska högt upp på mina favoritlistor.

Volbeat har ju släppt sin fjärde platta, Beyond Heaven / Above Hell, som hamnat högt på topplistorna. Och jag är helt såld på den här mixen av metal och country, rock 'n' roll och... ja det finns ju till och med lite punk. Bäst funkar de låtar där de flitigast blandar och hoppar mellan genrer. 7 Shots är favorit på plattan, en låt som fått mig att testa vad stereon egentligen går för. I 16 Dollars visar Michael Poulsen sig från sin allra bästa sida som sångare. En stabil platta som kommer fortsätta snurra här hemma. Lyssna: Spotify | Ginza | CDON

Nick Cave levererar även han en stabil platta med sitt Grinderman. Eller stabil är väl att undervärdera den, det här är en riktigt bra platta. Heathen Child som släppts som singel är helt lysande. Men när jag lyssnat ett par gånger kände jag mig mätt. Kanske inte så mycket på plattan som på Nick Cave i allmänhet. Det blir dock lite märkligt. För jag har stor respekt för Cave och hans musik. Kan inte ens räkna till hur många suveräna plattor han släppt. De har nog helt enkelt snurrat för ofta på sistone. Lyssna: Spotify | Ginza | CDON

Sen var det ju Stefan Sundströms glada platta. Hur många har han släppt då? 13, får jag det till. Till skillnad från förra plattan är det här mer Sundström som vi är vana vid honom. Men är det så jävla glatt då? Ja, det låter i alla fall som om de har varit kul att spela in den här plattan. Och visst smittar det. Rent musikaliskt. Sundström brukar i och för sig smitta mig med gott humör. Framför allt genom sina, oftast, totalt träffsäkra texter. Tyvärr är inte det här det starkaste han gjort på den fronten. Men sätter man detta i relation till att han är (en av) Sveriges bästa textförfattare landar det här ganska högt över medel ändå. Lyssna: Spotify | Ginza | CDON