Street Dogs på gång med ny skiva

Street Dogs har lagt upp en låt från kommande skiva på sin MySpace. Deras femte och självbetitlade platta släpps 31 augusti.

Lyssna på:

Rattle And Roll by STREET DOGS

Grinderman - Heathen Child

Första smakprovet från kommande plattan med Grinderman får vi genom singeln Heathen Child. Träskblues som ger förhoppningar inför kommande releasen. Debuten från 2007 hyllades för att Nick Cave tog ett steg tillbaka till det stökiga från början av hans karriär. Och även om det skett en utveckling så är det inget undantag här. Skräniga gitarrer som är en skön motpol till det allt mer psalm orienterade Bad Seeds. Heder åt Cave som inte sitter still efter 40 år på scen.

Lyssna på:  

Grinderman -  Heathen Child
(Släpps 6/9 2010)

Sixtyniners - Too Drunk To Truck

Sixtyniners är en hillbilly duo som borde komma från djupaste amerikanska södern. I alla fall låter det så om deras musik. Det här är en riktig trailerpark-party-platta. Så tänd grillen och halsa ett gäng pilsner så åker vi och skjuter ner brevlådor efter maten. Fast nu är den här duon i själva verket från Amsterdam. Och till vardags jobbar de som serietecknare samt grafisk designer. Så man kan väl anta att det här är ett hobbyprojekt? För det är någonstans där det hamnar, det är en rolig platta efter ett par öl. Här finns dock några låtar som sticker ut. Play Dead är plattans bästa spår, en låt där sydstatsrocken gör sig hörd. Hade gärna hört mer av det på plattan. Almost Done är en märklig version av I Got Stripes som jag inte riktigt vet vad jag tycker om. Men den följs av låten Teardrops som låter mer som ett Cash-original. I slutet av plattan finns låtarna Hell och Not Nearly Done som är riktigt bra. Problemet med den här plattan är inte låtarna, för de håller hög klass allihop. Men det är för polerat. För radiovänligt. För snällt helt enkelt.

Lyssna på:

Sixtyniners - Too Drunk To Truck
Spotify | Ginza | CDON

Blandband: Rancid

Det sista blandband som jag någonsin fick, antar jag, var från en av mina allra bästa vänner. Och lika så den största Rancid-torsk jag känner. Nu har minst halva sommaren har gått utan att jag fått dricka en enda öl med Viktor, då han befinner sig i Tanzania sedan ett par månader tillbaka. Där gör han en suverän resa. Jag tog i alla fall och digitaliserade det där blandbandet. Det hör liksom sommaren till.

Lyssna på:  

Blandband: Rancid (Spotify Playlist)

Dollhouse - Rock 'n' Roll Revival

Det har varit min tanke att skriva om bandet Dollhouse under en längre tid. Jag ramlade på deras debutplatta, The Rock 'n' Roll Circus, för något år sedan. Blev såld, men missuppfattade en hel del. Trodde till inte alls länge sedan att Dollhouse innehåll medlemmar från MC5. Men det var ju inte så det låg till, utan Michael Davis från MC5 producerade debuten och höjde bandet till skyarna. "Det var så här MC5 ville låta" lär han ha sagt. Nej, det är alltså fyra killar från Enköping som bildade Dollhouse 1998. Och som spelar Sveriges bästa rock 'n' soul. Så när man lyssnar är det inte helt osannolikt att de skulle kunna vara från Detroit. Bandet släppte i vilket fall som helst sin tredje platta, Rock 'n' Roll Revival, förra året, men var tydligen inte helt nöjda. Därför lät de Nicke Andersson mixa om hela plattan och återutgav den i början av detta året, med bonuslåt. Nicke sa för övrigt att detta var den bästa plattan just nu när han svarade på mina 5 korta. Jag har inte så mycket anledning att protestera mot det. Gillar du garagerock smittad med febrig soul är det här det bästa vårat land har att erbjuda. Det här är ett band som gjort tre grymt bra plattor. Kraftigt underskattade på hemmaplan, till svenska rockpublikens förlust. Jag kan i alla fall inte få nog av öppningsspåret Free Your Soul To The Music från senaste plattan.

Lyssna på:  

Dollhouse - Rock 'n' Roll Revival
Spotify | Ginza | CDON

Dead Brothers - 5th Sin-Phonie

Dead Brothers säger sig ha skapat en ny musikgenre: blackgrass (the dark side of bluegrass). Något som jag inte kan protestera mot. Goth-country var min första tanke när jag lyssnade på senaste plattan 5th Sin-phonie. Här har vi en platta som är inspelad i en lada i de Schweiziska Alperna; där medlemmarna spelar banjo, violin, mandolin, kontrabas, orgel och cello. Mixats har det sedan gjorts i klassiska Hansa-studion i Berlin av, kanske bekanta, Michael Illbert. Vi hittar till slut 13 låtar med bland annat covers på Bela Lugosi's Dead (Bauhaus) och Teenage Kicks (The Undertones). Att göra cover på Teenage Kicks är ju dömt att misslyckas på förhand, en av världens bästa låtar blir ju inte bättre än vad den är i original. Bela klär Dead Brothers betydligt bättre. Men bandets egna original är avsevärt mer intressanta. Death Blues är ett exempel på plattans starkare ögonblick. Exotic Odyssey tilltalar med toner från andra sidan jorden, som för mina tankar till Naked Lunch (William S. Burroughs). Drunkards Dream är en annan personlig favorit. Så det är väl bara att konstatera att Dead Brothers gjort årets blackgrass-platta.

Lyssna på:

Dead Brothers - 5th Sin-Phonie 
Ginza | CDON

Peps vs. Abba

Någon gång under våren, mitt i ett kaos av flyttkartonger, bestämde jag mig för att en gång för alla skicka iväg alla gamla vinyler som släkten skänkt av god omtanke. De flesta har ju bara stått och samlat damm. Inget som jag kommer sakna helt enkelt. Under utsorteringens gång upptäckte jag en travesti som gått mig förbi. Nämligen Peps Blodsbands lysande platta Hög Standard, som gör en utsökt parodi på Abbas självbetitlade. Båda från 1975.

Lyssna på:  

Peps Blodsband - Hög Standard
Spotify | Ginza | CDON

Delaney Davidson - Self Decapitation

Att försöka beskriva Delaney Davidsons musik är inte det lättaste. Men om vi utgår från första gången jag lyssnade på hans debutalbum så utspelade det sig så här: Söndag, eftermiddag, en folktom perrong och ett sådant avsked som ger en klump i magen. För att skingra tankarna börjar jag bläddra i den nyinköpta tidningen som är fylld av Tom Waits på ett eller annat sätt och sätter på Self Decapitation i lurarna. Utan att alls veta vad den har att erbjuda. Och finner att plattan är det perfekta soundtracket till precis det ögonblicket. Det är en spretig liten platta som inte vill låta sig genre-bestämmas. Det är freakshow. Det är country från jordens mörkaste gränder. Det är influenser från alla världens bakgator. Här har vi Tom Waits och Nick Caves bortrövade kusin. Och jag gillar verkligen det här. Versionen av In the Pines (även känd som Where Did You Sleep Last Night) är riktigt bra. Lackie's Men som är en slags hyllning till byggjobbare, hederliga arbetare, låter mer som om det var onda arbetare från helvetet han sjunger om. Back In Hell är en suverän liten mordballad. Och jag kan inte annat än rekommendera Delaney Davidson och hans märkliga värld.

Lyssna på:

Delaney Davidson - Self Decapitation
Ginza | CDON

Danzig - Deth Red Sabaoth

Det är väl vedertaget att de första tre, kanske fyra, plattorna med Danzig var suveräna. Jag tillhör dom som tycker att även Blackacidevil och Satans Child är bra plattor. Men det intressantaste som hänt efter det är väl boxen med outgivna låtar som kom för tre år sedan. När jag tog Deth Red Sabaoth i min hand i fredags var förväntningarna skyhöga på grund av vad jag läst om den. Plattan gick på repeat under hela kvällen. Och det här är det bästa som herr Glenn Danzig gjort på riktigt, riktigt länge. Framför allt använder han rösten på helt rätt sätt igen. Något som jag verkligen saknade på Circle of Snakes. Musikaliskt är det mer blues och mindre betongvägg. Även det känns välkommet. För det är trots allt så här man vill ha sin Danzig. Första singeln, On a Wicked Night, är en helt lysande låt. Ett bevis för att Danzig kanske borde låta rösten ta ännu mer överhand i framtida projekt. Tyvärr försvinner den i produktionen lite då och då. Men det är väl egentligen det enda negativa jag har att säga om plattan. Black Candy fastnar snabbt på skallen. Och avslutningen med Pyre of Souls och Left Hand Rise Above är helt suverän.

Lyssna på:  

Danzig - Deth Red Sabaoth
Ginza | CDON

Hipbone Slim & The Knee Tremblers - The Kneeanderthal Sound of...

Sommarens hittills mest spelade platta ramlade in från Voodoo Rhythm Records i form av Hipbone Slim & The Knee Tremblers. Det är gruppens tredje fullängdare och jag lyfter på hatten och tackar för att jag blev inbjuden till partyt som utspelar sig på plattan. Det här är garage, rockabilly, surf, R&B och blues i en pulserande smältdegel. Jag visste redan första gången jag spelade plattan att jag hade saknat just det här i min skivsamling. Det kändes lite som att hitta hem, eller att återförenas med en gammal vän. Allt kändes så rätt. Det är inget nyskapande, eller extraordinär musik egentligen. Och det finns säkerligen hundratals band som spelar samma typ av musik. Men det är inte ofta det träffas så mitt i prick som här. Bäst på plattan, just nu, är No Great Shakes och Dig That Grave!. Och jag skriver just nu, för om jag tar plattan från början igen hittar jag nya favoriter.

Lyssna på:  

Hipbone Slim & The Knee Tremblers - The Kneeanderthal Sound of...
Spotify | Ginza | CDON

Step Right Up; Mojo 200

Vill rekommendera lite bra sommarläsning. I julinumret, och likaså nr 200, av tidningen Mojo är det Tom Waits för nästan hela slanten. På köpet får man även cd där Waits valt 15 låtar. Man hittar även intressant läsning om Hank III (intervjuad av Waits), Roky Erickson och Stooges för att nämna några. Dessutom är det sommarpris på blaskan.

The Bombettes på Sinnet

Hamnade igår på Café Sinnet i Majorna (Gbg), ett otroligt skönt ställe som drivs av min kreativa vän Janne och hans kompanjoner. Där var det spelning med ett gäng från Umeå som går under namnet The Bombettes. Och livemusik slår ju det mesta, men jag var grymt imponerad av hur bra det svängde. Punkrock av det dansanta slaget. Inhandlade även skiva, återkommer med åsikter om den lite senare. Ligger på Ny Våg Records som även har band som Masshysteri. Kolla upp The Bombettes på MySpace så länge.