Världens bästa valborgslåt!

Hank von Helvete som Cornelis Vreeswijk

Inspelningen av den kommande filmen om Cornelis Vreeswijk är i full gång. Huvudrollen spelas av den numera nyktre (och frälste?) Hank von Helvete (Turbonegro). Läs mer här. Och det krävs nog en man av hans bakgrund för att kunna göra rollen rättvis, så långt är jag med. Men det hör till saken att von Helvete fått sin rehabilitering på Narconon. Det vill säga Scientologernas behandlingshem. Han säger själv till Expressen att han inte är scientolog och att ingen försökt värva honom. Men jag kan inte vara annat än skeptisk till allt som har att göra med den där sekten.

New York Dolls på Sticky

Jag kan försöka att komma på en massa saker som underlättar det faktum att jag inte har möjlighet att se New York Dolls på Sticky Fingers i Göteborg ikväll. Först och främst så är jag inte särskilt förtjust i Sticky. Vidare saknas ju både Johnny Thunders, Jerry Nolan och Arthur Kane från den klassiska sättningen. Och dessutom blev det inte Izzy Stradlin som ersatte Thunders, vilket var tanken när återföreningen tog form. Tur är det också att jag har en tid i tatueringsstudion, som får bli min tröst. För hur jag än vrider på det så hade jag velat vara där.

Gogol Bordello - Trans-Continental Hustle

För ett par år sedan var några vänner helt sålda på Gogol Bordello, men jag fastnade aldrig. Såg senare den suveräna filmen Wristcutters där Gogol Bordellos musik spelar en betydande roll. Började då sakta bli nyfiken på det här gänget. Och så slutligen såg jag dom live på WCR förra året. Att dom är ett suveränt liveband kan ingen ta ifrån dom. Men jag fastnar fortfarande inte för deras skivor. Det hjälper inte ens att Rick Rubin producerat deras nya. Utan den visuella helheten tröttnar jag snabbt. Detta trots att jag brukar vara positivt inställd till öststatsinfluenser av detta slag.

Lyssna på:

Gogol Bordello - Trans-Continental Hustle
Spotify | Ginza | CDON

5 korta med Nicke Andersson

Nicke Andersson behöver väl egentligen ingen närmare presentation. Med en bakgrund i några av Sveriges största rockband som Entombed, The Hellacopters och The Solution är han väl att anse som en av landet mer meriterade rockers. Nya projektet Imperial State Electric håller minst sagt samma klass. Debutplattan kommer 28 maj och med anledning av det ställde jag mina fem frågor till Nicke.

Vilken grupp/artist har haft störst betydelse för dig?
Kiss

Vilken enskild låt har betytt mest för dig?
Help med Beatles

Bästa plattan någonsin?
Never Mind The Bollocks

Bästa plattan just nu?
Rock n Roll Revival med Dollhouse

Bästa låt du skrivit?
(Gotta Get Some Action) Now!

Imperial State Electric på MySpace

Lyssna på:

The Hellacopters - By The Grace Of God
Spotify | Ginza | CDON

Akustisk söndag

Duane Peters verkar aldrig sitta still, även om han tar det lite lugnare rent musikaliskt med sitt nya band The Great Unwashed. Fullängdare på gång. Duane gjorde ju för några år sedan en låt med en snubbe vid namn Pascal Briggs. Han släppte förra året plattan The Mercenary. Även detta musik av det lugnare slaget. Vilket passade alldeles utmärkt denna söndag kväll.


Lyssna på:  

Pascal Briggs - The Mercenary
Spotify

Grattis Uffe!

Ulf Ekeroth har fått Växjös Kulturpris, och det tycker jag han verkligen är värd. Så grattis Uffe. Att vara ung i Växjö hade varit betydligt tråkigare utan Uffes Källare. Där har jag inhandlat säkert halva min vinylsamling, och även jobbat ett tag efter gymnasiet. Och det är ju svårt att inte tänka på en massa sköna spelningar mellan de nerklottrade väggarna. Rikskända popband i all ära. Men det finns ju ett gäng Växjöband som betytt betydligt mer för mig (och några hittar man på MySpace):

• Acerbity
• Smooth and Greedy
• Birdflesh
• Fleischklump
• Los Muertos
• Five Twenty Five

Imperial State Electric

Har Entombed att tacka för att jag upptäckte Roky. Blev aldrig något större fan av Hellacopters, utan att påstå att det är dåligt. Men när det däremot handlar om The Solution och Hydromatics är jag lyrisk. Nu har ju Nicke Andersson haft ett järn med i elden vid fler tillfällen än dessa. Och det senaste är Imperial State Electric som precis släppt en 7'' på ett litet spansk bolag vid namnet Ghost Highway Records. Med sig har han återigen Dregen (som likt Dogge syns överallt nu för tiden) och bla Dolf De Borst (The Datsuns). Två låtar ligger uppe på MySpace och två till kan man hitta på YouTube. Fullängdaren kommer senare i år.


Imperial State Electric på MySpace

The Slackers - The Great Rocksteady Swindle

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i ska. Undantaget är egentligen bara The Slackers. Kanske beror det på att de blandar friskt med reggae, soul, och garage. Kanske för att sångaren Vic Ruggiero av någon anledning påminner mig om Mick Jagger i sitt sätt att sjunga. Kanske för att det inte är så överdrivet klämkäckt som jag, fördomsfullt, tror att den mesta ska är. Men jag är bara nybörjare i ämnet. För jag har egentligen bara lyssnat på Slackers förra platta Self Medication, som jag tycker är helt lysande. Så det är med nyfikenhet jag sätter på nya plattan The Great Rocksteady Swindle. Efter en genomlyssning kan jag bara konstatera att mina påståenden ovan stämmer. Och här finns några riktiga guldkorn. Nämnas bör låtarna Cheated med sitt mörka dubmoln över sig, R&B-skrålandet i Bo Evil och Thank You med sin soul à la garage. Tyvärr är det några spår som inte alls tilltalar mig på plattan. Låten Anastasia är till och med riktigt dålig. Det hela blir en ganska ojämn platta, men de bra låtarna väger lite tyngre.

Lyssna på:

The Slackers - The Great Rocksteady Swindle
Spotify | Ginza | CDON

Dundertåget - Dom feta åren är förbi

Dundertåget far vidare med sin 70-tals doftande rock 'n' roll. Och jag tycker det är skönt med ett band som tar sig an svensk rock som den lät innan punken anföll. Här vandrar de istället i Pughs fotspår, mannen som en gång i tiden la grunden för just rock på svenska. Att de återigen tagit hjälp med texterna från en viss Stones-diggare från Farsta har väl också satt sin prägel. Men nu ska jag inte låta andras skugga falla för mycket över de här rälsrockarna. För jag tycker det här helt klart är bland det bättre som erbjuds på svenska idag. Även om nyhetens behag lagt sig lite.

Lyssna på:

Dundertåget - Dom feta åren är förbi
Spotify | Ginza | CDON

Plundered My Soul

Första smakprovet från bonusmaterialet till kommande nyutgåvan av Exile on Main St. gavs ut i samband med Record Store Day den 17 april. Ett fantastiskt sätt av Stones att hylla alla oberoende skivbutiker. Nu kan man ju tycka att återutgivningar med bonus är ett sniket sätt att tjäna pengar på gamla meriter. Men med tanke på att Exile nog är det bästa ur Stones övermäktiga katalog ställer jag mig snällt i ledet och tackar för att jag för höra mer av detta. Och gubbarna gör helt rätt i ge ut det de kan stå för innan de vandrar vidare. Bränn resten.


Lyssna på:

Rolling Stones Plundered My Soul
Spotify

The Kings of Nuthin' - Old Habits Die Hard

Det finns vissa band som är svåra att recensera. The Kings of Nuthin' är ett av dem. Anledningen är att  jag tycker det här bandet svänger på ett svårslaget sätt och att inte slösa alla superlativ är svårt. Men vad är det då egentligen som gör dem så bra? Bandet består, numera, av sju stycken punkare från Boston som tillsammans bildar en härdsmälta av punk, rockabilly, R&B, swing, och dylikt. Det som kanske är av största betydelse är att det hela känns opolerat och helt enkelt jävligt äkta. Och enligt rykte ska de vara så vilda live att de blivit bannlysta från flera spelställen i USA. Old Habits Die Hard är bandets fjärde platta och innehåller 18 rökare som uppfyller alla mina förväntningar. Här hittar vi en flört med ett annat favoritband genom låten Shitsville, en duett i låten Silver City och ett suveränt titelspår. Bäst på plattan så här efter en första bekantskap är dock Rhythm & Booze. Men för att nu inte slösa på superlativen så rekommenderar jag helt enkelt er att lyssna och själva inse hur bra det här är.

Lyssna på:

The Kings of Nuthin' - Old Habits Die Hard
Spotify | Ginza | CDON

Legendary Shack Shakers - Agridustrial

Min första bekantskap med Th' Legendary Shack Shakers var plattan Pandelirium. En helt fantastiskt bra platta vars hillbilly-carnival-musik fortfarande spelas flitigt här hemma. Sen dess har de släppt Swampblood som jag inte var lika imponerad av och nu kommer Agridustrial. Enligt förhandsinformationen skulle nya plattan röra sig mer mot industrimusik. Vilket titeln kanske antyder? Dock handlar det fortfarande om en grymt svängig blandning av blues, punk och hillbilly. Men visst kan jag höra att influenserna från industrin är närvarande och framför allt är det en tyngre platta än vad de gjort tidigare. Men jag gillar nog bäst när banjon får leda väg som i låtarna Suger Baby och Two Tickets to Hell. I vilket fall som helst, om ni missat det här bandet, så rekommenderar jag alla som gillar cowpunk, psychobilly och skitig country att kolla upp det här.

Lyssna på:

Legendary Shack Shakers - Agridustrial
Ginza | CDON

Roky Erickson w/Okkervil River - True Love Cast Out All Evil

Med tanke på att det var 14 år sedan Roky Erickson släppte en platta med nytt material så har man ju vant sig vid en hel del bootlegs och liveinspelningar med varierande ljudkvalitet. Så när första spåret på den nya plattan är en lo-fi låt hinner jag nästan bli lite nervös. Problemet med en sån här skiva kan ju vara att ens egna förväntningar blir så stora att besvikelsen blir ett faktum. Lugnet kommer dock strax till mig igen. Andra spåret Ain't Blues Too Sad är tyvärr plattans kortaste. En alldeles för bra låt för att vara så kort. Följer gör Goodbye Sweet Dreams som släpptes tidigare i år. Känns redan som en klassisk Roky-låt. Men plattans bästa spår hittar vi halvägs. Please, Judge är ett ensamt piano, ett åskoväder och Rokys nakna röst. Genialt. Därefter följer John Lawman, plattans ösigaste spår. Även den lysande. Som avslutning fylls man av hopp i Birds'd Crash innan allt knyts ihop med en lo-fi avslutning. Roky är tillbaka. Demonerna är borta. Okkervil River behandlar låtarna med största vördnad och bygger ljudlandskap som balanserar perfekt till Rokys röst. Ja, jag blir salig när jag lyssnar på det här. Ska jag säga något negativt så kanske några få låtar snubblar över till någon slags tråkig gubbpop. Och ni som förväntat er en ny Evil One kanske blir besvikna. För det är på många sätt en ny Roky vi möter och, antagligen, en lyckligare.

Lyssna på:

Roky Erickson w/Okkervil River - True Love Cast Out All Evil
Spotify | Ginza | CDON

Mark Sultan - $

Mark Sultan har en lista med alias som jag inte orkar räkna upp här, men det mest använda bör väl vara BBQ. Under det namnet släpper han bl.a. skivor med sin gamle vapendragare King Khan. De båda spelade i det suveräna garagebandet The Spaceshits. När Sultan nu släpper sitt andra album i eget namn handlar det som vanligt om en blandning av garage, punk och rockabilly. Men jag tycker han träffar ovanligt rätt den här gången. Det finns få som lyckas förvalta de bästa ingredienserna ur rockhistorien och blanda det till 13 låtar så här suverän rock 'n' roll. Kanske lite tidigt på året att börja skrika om årets bästa platta, men det här blir i alla fall en självklar kandidat. Bäst på plattan är doo-wop-balladen Ten of Hearts, flörten med 60-talspop i I Get Nothin' From My Girl och den countrydoftande Catastrophe.

Lyssna på:

Mark Sultan - $
Spotify | CDON

Underachiever - This Is Where I Lost the Ability To Love

Underachiever är ett nytt band med rötterna i Eskilstuna. Medlemmarna har tidigare syndat i band som At The Gates, Yvonne och No Security. De har spelat in ett fyra-spårs demo som man kan tanka ner på deras sida.Till en början är det ganska svårt att tränga igenom deras tjocka ljudmatta, och monotonin blir kanske lite enformig. Men jag ger mig inte utan låter demot snurra ett par gånger och det växer. Så tillslut är jag ganska såld och ser framemot att höra hur det här bandet utvecklas.

Lyssna på:

Underachiever - This Is Where I Lost the Ability To Love
MySpace

Malcom Mclaren 1946-2010

Den självutnämnde skaparen av punk, Malcom Mclaren, avled i går 64 år gammal. Mclaren var manager till bla New York Dolls och givetvis Sex Pistols. Han inspirerades av Richard Hells klädstil och tog den med sig hem till England där han öppnade en klädbutik som blev känd under namnet SEX. Det var där grunderna till Pistols formades. Och man får väl även påstå att den mall för hur en punkare "ska" se ut tog sin början här. Oavsett vad man tycker om det har Mclaren haft en viktig roll i musikhistorien.

Epilog:

• Den 22 april begravdes Mclaren i London, läs mer här. 
• Och här påstår Aftonbladet att han skapade punken.

Melissa Auf der Maur - Out of Our Minds

Melissa Auf der Maur har spelat bas i Hole och turnerat med Smashing Pumpkins. Första soloskivan släppte hon 2004, en ganska tråkig platta som inte berörde mig nämnvärt. Intresset för hennes nya platta fångade mig dock för ett par år sedan när jag hörde att Danzig skulle medverka i sitt livs första duett. Och visst har hon utvecklats mot det bättre. Skivan ingår i ett multimedia-projekt till vilket hon även gjort en film och ett seriealbum. Tyvärr har jag inte fått ta del av dessa och kan inte uttala mig om helheten. Men skivan är i alla fall en positiv överraskning. Det handlar om rock med spår av både psykadelia och industri. Medverkar gör medlemmar från band som Nine Inch Nails och Helmet. Och så då Glenn Danzig. Tillsammans gör de duetten Father's Grave som är lysande. Framförallt för att Danzig har spottat ut gröten och sjunger igen. Så jag tackar Melissa Auf der Maur för att hon fick honom att använda sin röst på bästa sätt igen. Nu handlar dock inte skivan bara om den låten, utan är rakt igenom ett starkt album. Fastnar, efter några genomlyssningar, framför allt för Isis Speaks och 22 Below. Men med tanke på konceptet kring albumet så är det kanske just så man ska lyssna på det; som ett album. Rekommenderar alla som gillar Siouxsie and the Banshees att kolla upp den här.

Lyssna på:

Melissa Auf der Maur - Out of Our Minds
Spotify | Ginza | CDON

Keith Richards ger ut självbiografi

Rockbiografier har kommit att bli ett växande intresse för mig på senare tid. Fick så sent som i helgen boken Enligt Rolling Stones i present. Den dök jag ner i direkt efter att jag läst sista sidan på nyss utkomna Stå aldrig still om Thåström. Där hittar man en drös intervjuer och recensioner från Ebba till senaste samlingsplattan. En ganska bra bok där man bekvämt kan läsa en intervju när tid ges och sedan lägga undan boken. Den är utgiven på Reverb, precis som den svenska översättningen av Keith Richards - biografin. Skillnaden på biografier och självbiografier är dock väsentlig. Att läsa en biografi är till största del att läsa en författares version av en myt. En självbiografi är däremot att se myten genom huvudpersonens ögon. Och jag föredrar nog det sistnämnda. Så det är med glädje jag hör att Keith Richards, med hjälp av vännen och författaren James Fox, skrivit en självbiografi som kommer till hösten.

Ett program om Ebba Grön

Det börjar lovande. En kort sammanfattning av det rådande musikklimatet i Sverige 1977. Fortsätter med lite sköna klipp från gamla radioinslag. Sen tappar det fokus lite, eller om det var jag som gjorde? Vissa av intervjuerna känns intressanta, andra känns mest som utfyllnadsmateriel. Kanske har jag hört historien om Ebba för många gånger. Men en sak skriver jag under på, inget i svensk rockhistoria slår den här trion från Stockholms södra förorter.

Lyssna på:

Tyst för fan: Ett program om Ebba Grön (02:57:06 )

Sändes: P4 Måndag 05 april 2010

Slash - s/t

Soloskivor från det en gång så ultimata rockbandet Guns N' Roses har ju haft varierande kvalitet. Izzy Stradlin som var först ut gjorde en helt okej solodebut, Duff McKagans första snurrade också flitigt när den kom. Däremot är ju Axl Rose "soloskiva" Chinese Democracy så fruktansvärt dålig att jag mest vill förtränga. Men nu skulle det ju handla om Slash. Han har ju tidigare släppt plattor med sitt soloprojekt Slash's Snakepit och bandet Velvet Revolver. Det senare rockade riktigt bra. När Slash nu släpper första skivan helt i eget namn har han bjudit in lika många sångare som det är låtar på plattan. Och effekten blir att det inte handlar så mycket om Slash. Ni som är bekanta med ovan nämnda band kommer givetvis känna igen er i det musikaliska landskap som plattan rör sig i. Detta i förhållande till att varje sångare satt sin prägel ger en handfull helt okej rocklåtar. Men det landar någonstans i att jag gillar låtarna med sångarna som jag gillar sen tidigare. Plattans höjdpunkter hittar vi i Doctor Alibi med Lemmy och We Are All Gonna Die med Iggy. Tyvärr gör Ozzy och Chris Cornell relativt anonyma låtar. Den instrumentala låten Watch This med Dave Grohl och Duff visar däremot att Slash kanske borde låtit musiken tala lite mer. Och det finns flera låtar jag kunnat klara mig utan i utbyte mot mer gitarronani. Det är ju trots allt Slash det borde handla om.

Lyssna på:

Slash - Slash
Spotify | Ginza | CDON

Tyst för fan - P4 om Ebba Grön

Alla som överlevt påsken utan att behöva återuppstå, och alla ni andra också, kan njuta av en 2 timmar lång radiodokumentär om Ebba Grön i morgon, Annandag påsk, kl 13.03 i P4. Så här skriver Sveriges Radio på sin hemsida:

Genom arkivmaterial och nyinspelade intervjuer berättas Ebba Gröns historia i ett två timmar långt program i P4 på annandag påsk. Bandet som bildades 1977 av Joakim Thåström, Gunnar Ljungstedt och Lennart Eriksson kom att bli Sveriges mest betydelsefulla punkband och har än i dag en mycket viktig roll.

- Vissa band finns alltid kvar. De står sig, generation efter generation. Så är det med Ebba Grön. I deras musik finns något som väldigt många kan relatera till, och som tilltalar också de som är unga idag, säger Karin Forsmark, som tillsammans med Rickard Nerbe är producent för programmet.
Ur förortens tristess föddes ilskan och ilskan födde musiken - direkta punklåtar med makalöst driv.

- Ebba Gröns ledord är kompromisslöshet och hårdhet med banbrytande texter. Kompromisslöshet, förortspower och kåthet, säger Karin Forsmark.