The Dead Weather - Die By The Drop

En sommarkväll för ett antal år sedan fyllde P3 Live funktion som bakgrundsmusik till ett stadigt ölpimplande någonstans mellan kohagar och granskogar. Bandet som rockade loss som en Iggy Pop i högform var The White Stripes. Och så fort jag hittat till civilisationen igen sprang jag och köpte en platta med detta för mig då okända band. Men besvikelsen var total. Det som kom ur mina högtalare var jobbig alternativ pop som inte tilltalade mig för fem öre. Skivan har stått och samlat damm sen dess. Förra året tjatades det en hel del om supergrupper. The Dead Weather var en av dom, där man hittar Jack White från White Stripes. Av ren nyfikenhet lyssnade jag på deras debut och blev rätt såld. Fick lite kompensation för den första besvikelsen. Bandet har redan hunnit slänga ihop uppföljaren som kommer i mitten av maj. Ett första smakprov får vi genom singeln Die By The Drop. Och, ja, det här är faktiskt bra.

Lyssna på:

The Dead Weather - Die By The Drop
Spotify

Slash - By The Sword

Första singeln från den kommande plattan med Slash är By The Sword med Andrew Stockdale från Wolfmother på sång. Och det låter ungefär som man kan förvänta sig när de här två herrarna skriver en låt ihop. Influenserna från tidig 70-tals hårdrock är markant, som det mesta Stockdale befattar sig med. En helt okej låt. Men jag blir framförallt riktigt sugen på hela plattan nu. Där hittar vi bl.a. Lemmy, Chris Cornell och Iggy. Ska bli högst intressant att höra.

Lyssna på:

Slash - By The Sword
Spotify

Falköping Hardcore - Snutjävel

Som ett brev på posten ramlade DVD:n Falköping Hardcore ner på hallmattan i går. Bakom filmen står Peter Asp som följt bandet Snutjävel och människor kring punkscenen i Skaraborg. För mig blir det svårt att inte dra liknelser till Ebba - the Movie, som kom 1982. Och det är absolut inte en nackdel. Här har vi 30 minuter film som visar att punken är lika levande nu 30 år senare. Att det sedan har hänt så lite i samhället att varje generation ungdomar måste fortsätta skrika ut sin ilska kanske känns surt. Men det är inte det filmen förmedlar, utan istället en injektion inspiration. Det är ju det här det handlar om. Att mötas i ilskan och göra något åt sin situation. Som bonus följer alla låtar Snutjävel givit ut mellan 04-09. Och det här bandet är ett av de bättre som poppat upp till ytan av den allt starkare strömmen av ny punk på svenska.


Läs mer om filmen:

RäKA Produktion

Peter Asp.com

Stry - Klassiker

Han är inte en särskilt bra sångare. Däremot en förbannat bra låtskrivare. Det är väl den övergripande tanken jag har när det gäller Stry, aka Anders Sjöholm. Nu är väl inte det någon världsnyhet utan mer ett faktum som även Stry påtalat i intervjuer genom åren. MNW släppte förra året en samling med Stry i serien Klassiker. Den öppnar starkt med Vårdad klädsel och Anna-Greta Leijons ögon, klockrena punkklassiker som jag aldrig tröttnar på. Garbochock har vuxit i mina öron sedan deras platta återutgavs 2002, men passar kanske bättre i sin egen värld än på denna samlingsplattan. Från Strys år i Sthlm finns några riktigt bra låtar. Afrika är sedan länge en favorit. Och versionen av Kickar är riktigt bra. Dock blir jag besviken när Stry flyttar tillbaka till Malmö och har med Babylon Blues version av Städer. Tycker versionen från 1991 med Thåström som gäst är betydligt bättre. Annars är större delan av plattan ägnad åt just Babylon Blues. Och här finns givetvis deras "hit" Har vi inte grävt för många hål, här finns också En osalig sång som brukar bli ett hjärnspöke som jag går och nynnar på i flera dagar efter att jag hört den, och Glädje kan vara danska barer som vunnit i mina ögon bara på titeln. Annars blir som oftast 80-tals produktionen lite väl påtaglig. BB blir för snällt för min öron. Skivan avslutas med lite Stry solo som är helt okej, men inte ger några större kickar. Det här blir nog ingen platta jag kommer spela sönder direkt. Men den motbevisar mina förutfattade meningar. För så dålig sångare är inte Stry, och så jäkla bra låtskrivare är han kanske inte. Även om han definitivt har sina tillfällen av genialitet.

Lyssna på:

Stry - Klassiker
Spotify | Ginza | CDON

Hank III släpper sista plattan på Curb

När Hank III skrev på för det stora countrybolaget Curb trodde de att det skulle bli en enkel match att tjäna storkovan på barnbarnet till legenden Hank Williams. Han hade dock en helt annan plan, som Curb för det mesta ställt sig i vägen för. De vägrade släppa This Ain't Country, och vill först inte släppa det som tillslut blev Straight to Hell. Men nu kommer sista plattan, innan han blir fri från kontraktet. Hank III säger i en intervju med Outlaw Radio Chicago att han hoppas att Curb hör att det är en bra countryplatta han gett dom, han kunde nöjt sig med att ge dem en massa oljud. Vad som händer nu vet han inte riktigt. Men han ska bara jobba med folk som han respekterar och försöka ta ner det hela på en DIY-nivå. Titelspåret, Rebell Within, har spelats flitigt av Hank III på senaste tiden. Här på Lowlands Festival förra året. Plattan släpps 25 maj.


Lyssna på:

Hank III - Straight to Hell
Ginza | CDON

Imelda May till Sthlm

Skrev tidigare om Imelda Mays debutplatta, Love Tattoo, som jag kom i kontakt med i slutet av förra året. Nu tar hon sin rockabilly med sig till Göta Källare i Stockholm den 11 maj. Det blir hennes första spelning i Sverige, och risken finns att det kommer svänga en hel del.


Lyssna på:

Imelda May - Love Tattoo
Spotify | Ginza | CDON

Bästa debutplattan: #1

Guns N' Roses - Appetite for Destruction (1987)
1985 satte sig Axl Rose, Izzy Stradlin, Duff McKagan, Steven Adler och Slash i en bil och gav sig ut på turné. Inte mycket gick som planerat, men Guns N' Roses svetsades samman på ett annars omöjligt sätt. Och som en spark i skrevet på den allt mer sliskigt kommersiella 80-talsrocken kom 1987 debutplattan Appetite for Destruction. Här kanyliseras allt som är bra med rock 'n' roll, punkens attityd, bluesens boogie och den magi som i bland uppstår när ett gäng unga människor kopplar in sina instrument i förstärkare. En platta där varje låt är den bästa just när du lyssnar på den. Producerade gjorde Mike Clink, gavs ut på Geffen och har sålt i över 40 miljoner exemplar. Men nu har ju försäljningssiffror absolut inget att göra med kvalitén på musiken. Nej anledningen till att jag älskar den här plattan är att den för många år sedan vände upp och ner på en 10-årig grabbs värld. Utan att bli allt för nostalgisk minns jag hur jag och min bästa polare smög in på hans storebrors rum och tjuvlyssnade. Strängt förbjudet att röra hans vinyler. Ena örat mot stereon andra åt ytterdörren. Axls röst spotade ur sig orden som en kulspruta rakt in hjärtat. Slashs solon fick blodet att bubbla. Izzy, Duff och Steven fick det att rycka i benen så att man vill studsa fram genom världen med mittfingret i luften. Och exakt de där känslorna återkommer varje gång jag drar på plattan. Detta unga skitiga GN'R är ibland det mest befriande som hänt rocken. Och mig. Sen växte de sig ganska snabbt till ett arenamonster. Use Your Illusion-plattorna blev tyvärr allt för pompösa och har inte alls hållit för tidens tand på samma sätt. Först försvann Adler. Men den dagen Izzy lämnade bandet dog magin. Som Stones utan Richards. Och den patetiska ursäkt till band som kallar sig Guns N' Roses idag vill jag helst bara förtränga. Men 1987...


#2 | #1
Lyssna på:

Guns N' Roses - Appetite for Destruction
Spotify | Ginza | CDON

Crank Up the Everything

Holländska rock 'n' roll-trion Peter Pan Speedrock har gjort en grymt snygg video till Crank Up the Everything. Och låten är ju inte heller helt tråkig.

Legendary Shack Shakers bjuder på ny låt!

I mitten av april kommer Legendary Shack Shakers med ny platta; Agridustrial. På deras hemsida kan man ladda ner låten Sin Eater som smakprov. Som vanligt handlar det om en mix av punk och psychobilly med en överhängande doft av hillbilly och deltablues. 

Lyssna på:

Legendary Shack Shakers - Swamp Blood
Spotify | Ginza | CDON

Bästa debutplattan: #2

Roky Erickson and the Aliens - The Evil One (1981)

Få är så mytomspunna som Roger Kynard Erickson, mer känd som Roky Erickson. Som sångare i 13th Floor Elevators gjorde han bland annat klassikern You're Gonna Miss Me innan han åberopade sinnesjukdom för att slippa ett fängelsestraff för droginnehav. Tänker inte spekulera i vilka faktorer som ledde till vad i Rokys, helt klart, tragiska liv. Utan jag tänker bara konstatera att han efter frisläppningen i mitten av 70-talet spelade in 15 låtar som är ett unikum i rockhistorien. Musikaliskt hade Roky kommit tillbaka starkare än någonsin. Bisarra texter som han sjunger som om han menade varje ord, allt ackompanjerat av tunggungande sydstatsgarage. Det släpptes två versioner av Roky Erickson and The Aliens debut. En amerikansk (The Evil One) och en europeisk (I Think Of Demons), där några låtar inte fanns med på den andra och vise versa. Som producent hittar man Creedence bassist Stu Cook. Och jag lovar att jag var såld från första sekund jag hörde denna platta. Helt magiska låtar som Bloody Hammer, Two Headed Dog och Night of the Vampire för att nämna några. Ja, det här är helt enkelt klockrent. En av de plattor som man aldrig tröttnar på. Det verkar inte gå att spela sönder den här. För er som inte sett den, vill jag även rekommendera den underbara dokumentären You're Gonna Miss Me om Roky.


#3 | #2 | #1

Lyssna på:

Roky Erickson and The Aliens - The Evil One
Spotify | Ginza | CDON

Johnny Cash - Ain't No Grave

Att vi har Rick Rubin att tacka för en suverän avslutning på Johnny Cashs enorma karriär är ju ett faktum. American skivorna är i stort sett sönderspelade i mitt hem, och A Hundred Highways kändes som en perfekt sista spik i kistan. Så jag ska erkänna att det är med skepsis jag sätter på den nyligen utkomna Ain't No Grave. Med vetskapen om att det är var det sista han spelade in mjuknar jag dock i takt med att jag hör hans röst. Och jag hoppas att det är med respekt för att han kämpade med de här låtarna in i det sista som skivan ges ut. Inte av ekonomiska motiv. Men det är trots allt inte lika intressant den här gången. Tyvärr. Det håller en rakt igenom hög standard, och följer fint i fotspåren av de andra plattorna. Fast det saknas något. Här finns inte den där självklara låten, som blir en favorit innan man hunnit igenom den.

Lyssna på:

Johnny Cash - Ain't No Grave
Spotify | Ginza | CDON

Bästa debutplattan: #3

Johnny Thunders - So Alone (1978)
Johnny Thunders hade redan som gitarrist i New York Dolls och som sångare i The Heartbreakers skapat sig ett namn. När han gick in i studion för att spela in sin solodebut hade han med sig en rad andra inte helt okända musiker. Här återfinns Paul Cook och Steve Jones från Pistols, Phil Lynott från Thin Lizzy och Chrissie Hynde från The Pretenders för att nämna några. Producerade gjorde Steve Lillywhite och plattan innehåller en rad covers, blandat med suveräna original. Här finns You Can't Put Your Arms Round a Memory, hans kanske mest uppskattade låt. De eminenta Ask Me No Questions och (She's So) Untouchable. Fantastiska versioner av Great Big Kiss och Subway Train. Ja, Thunders gjorde allt rätt på den här plattan. Han låter så cool när han sjunger att det smittar och det är en tidlös platta som sätter ribban högt när det gäller hur rock 'n' roll ska låta. En fullträff helt enkelt. Med ett fåtal undantag, som t.ex. Copy Cats, skulle Thunders tyvärr aldrig komma i närheten igen. 1991 hittades han död i rum 37 på St Peters Guesthouse i New Orleans. R.I.P


#4 | #3 | #2
Lyssna på:

Johnny Thunders - So Alone
Spotify | Ginza | CDON