Myten om Keith Richards

Har precis tagit mig igenom Keith Richards Biografin, skriven av Victor Bockris. Den var intressant på alla sätt, även om jag tyckte den sa emot sig själv vid några tillfällen. Och det kändes som varje skiva fick en bortförklaring till varför den inte blev så bra som den borde. Själv har jag bara lyssnat på Stones första 10 år, alltså det de gjorde fram till '74. Men jag blev nyfiken på de låtar där Keith Richards sjunger solosången, och det är ju framför allt på de senare skivorna. Så jag satte ihop en playlist. De obestridligt bästa låtarna är de tidiga You Got the Silver och Happy. Sen följer 80-talet som inte klär Stones särskilt bra. Men tar man sig fram till Voodoo Lounge från '94 så har något hänt. Richards röst har hunnit ikapp med myten, och han låter precis så mörk och skrovlig som man förväntar sig att en man av hans meriter borde.

Lyssna på:

Rolling Richards (Spotify Playlist)

Läs:

Keith Richards Biografin
Ginza | CDON

Ebba Grön + Grisen Skriker = Farsta

Jag har alltid hållit Raketerna som ett av de mest underskattade banden i svensk rockhistoria. Så det är med stor glädje jag hör att Hans Edström är en del av gruppen Farsta. Edström var ju även med i Grisen Skriker ett av de klassiska punkbanden. Och i den kategorin platsar väl även Ebba Grön, vars trummis Gurra vi också hittar i Farsta nu för tiden.

Farsta på MySpace

Tack för tipset Brända Halsmandlar och Turist i Tillvaron

Tom Waits på svenska

Kanske kan kalla det humor. Men det är inte i närheten av originalet. Det är iof 20-år sedan den släpptes, men jag stötte precis på den. Bad Liver och Hans Brustna Hjärtan med skivan 14 sånger. Och det handlar alltså om Tom Waits på svenska. Men ärligt talat så är det inte så himla roligt. Eller så är skratta det enda man kan göra åt det här. Fast jag orkar inte ens lyssna igenom hela skivan, som dessutom fått 14 bonuslåtar på nyutgåvan från förra året. Kuriosa för Waits-fans, inte mer.

Lyssna på:

Bad Liver och Hans Brustna Hjärtan - 14 sånger
Spotify | Ginza | CDON

Nytt från Roky Erickson efter 14 år

Äntligen för man väl lov att utropa. Den 20 april släpper Roky Erickson sitt första studioalbum på 14 år, True Love Cast Out All Evil. Bakom sig på skivan har han Okkervil River, som spelat live med honom under de senaste åren. Sångaren Will Sheff har både producerat och hjälpt till med urvalet av låtar. Från början fanns 60 st att välja mellan, en del skrivna för 30 år sedan. Musikaliskt handlar det om garagerock och kringliggande genrer som Roky rört sig i tidigare. Men texterna sägs vara hans rakaste hittills och berör alla de prövningar han genomgått. Hatten av Roky, utan att ens ha hört skivan vågar jag påstå att detta är årets största musikaliska händelse.

Bästa debutplattan: #4

Ebba Grön - We're only in it for the Drugs! (1979)
Ebba Grön uppstod under en fest i Rågsved 1977, och vilken magi det uppstod. Stefan Glaumann var mannen som såg till att de fick kontrakt med MNW-etiketten Mistlur. Han producerade även deras debut. Plattan spelades in i en fabrikslokal hösten -79 och är odiskutabelt Sveriges bästa genom tiderna. Herrarna Gurra, Fjodor och Pimme träffade mitt i prick med sina texter om tristessen i Rågsved. Texter som än i dag fångar känslorna och tankarna hos varje sund tonåring. En platta som förändrade mitt liv. Att bara räkna upp några av låtarna är svårt, men här finns klassikerna som titelspåret, Beväpna er och Totalvägra. Personliga favoriter som Jag hatar söndagar, Vad har jag gjort och Folk Bits! Och detta utan att på något sätt undergräva hur suveräna resten av låtarna är. Ebba skulle släppa två plattor till och cementera sig som en av de viktigaste händelserna i svensk musikhistoria innan de la vapnen på hyllan den 21 februari 1983.


#5 | #4 | #3
Lyssna på:

Ebba Grön - We're only in it for the Drugs!
Spotify | Ginza | CDON

Lite värme i snöstormen

Semester i värmen är väl det de flesta drömmer om just nu, i alla fall jag.

Sent en söndagskväll vill jag bara tillägga att det slår ju inte fel att just när det är snökaos då ska jag jobba. Och den här helgen jag har fått uppleva kvartersvärdar som inte kan avvara en sekunds medmänsklighet, eller grus för den delen. Jag har skottat för att komma ut, för att komma in och för att komma loss. Jag har blivit utskälld för att jag försökt dra loss lite granris att lägga under däcken. Och jag kan bara konstatera att det inte är vinterkylan som biter värst i det här samhället.

Mike Ness om nya SxDx-plattan

Mike Ness berättar för Spinner att inspelningen av nya plattan med Social Distortion går bra. Än så länge har han inte gjort några sångpålägg, så han har en del arbete med texterna framför sig. Vidare berättar han att de har hållit inspelningen riktigt old-school och försökt undvika modern teknik så mycket som möjligt. Och dom är riktigt nöjda med resultatet. Influenser från tidig 70-tals punk är tydligare än tidigare. Lite mer Johnny Thunders säger Ness, som en blandning av Dead Boys och Black Crowes.

Läs hela artikeln på Spinner.com

Sailor's Grave Records vs People Like You

Den amerikanska etiketten Sailor's Grave Records släpper några intressanta plattor under våren. Rättare bestämt kommer de den 11 maj att släppa nytt med Angel City Outcasts, The Business, The Hollowpoints och The Kings of Nuthin'. Den sistnämnda har jag ju skrivit om tidigare, och nu hoppas jag att det är det slutgiltiga datumet. Men bara för att göra det hela lite mer intressantare skriver People Like You Records, som brukar släppa de här banden i Europa, att nya Kings of Nuthin' släpps 19 april. Men man får väl ta det som ett löfte att den i alla fall kommer, och inte mig emot om den hittar ut några dagar tidigare på denna sida Atlanten.

Volbeat släpper nytt i september - Beyond Hell/Above Heaven

Volbeat skriver på sin hemsida att nya plattan kommer heta Beyond Hell/Above Heaven, dock utan några religiösa antydningar. Det handlar om en blandning av metal, punk och svängig rock 'n' roll som vanligt lovar sångaren Michael Poulsen. Här är Garden's Tale från 2005, med Johan Olsen från Magtens Korridorer


Lyssna på:

Volbeat - Guitar Gangsters & Cadillac Blood
Ginza | CDON 

Magtens Korridorer - Det krøllede håb
Spotify | CDON

Saturday's Heroes på Spotify

Nu finns demot med Saturday's Heroes, som jag recenserade, på Spotify. Läs recensionen här.

Lyssna på:

Saturday's Heroes - Brothers in Beer
Spotify

Bästa debutplattan: #5

The Clash - The Clash (1977)
Ur spillrorna av band som London SS och The 101'ers uppstod ett av mina absoluta favoritband; The Clash. Bandet bestod av Mick Jones, Paul Simonon, Terry Chimes och fulländades av Joe Strummer. De fick skivkontrakt med CBS. Ett skräckexempel på hur skivkontrakt inte ska se ut. Den självbetitlade debuten spelades in med Mickey Foote som producent, han hade tidigare skött rattarna vid deras spelningar. 8 april 1977 släpptes den i England, men det skulle dröja två år innan skivbolaget vågade släppa den i USA. Då med något förändrat innehåll. På framsidan ser man, Simonon, Jones och Strummer. Chimes hade vid fotograferingen redan bestämt sig för att lämna bandet. Han ersattes senare av Topper Headon. Plattan får väl kallas den mest regelrätta punkplatta som kom från Clash, med låtar som White Riot och Career Opportunities som fanbärare. Här finns klassiker som I'm So Bored With the U.S.A. om amerikaniseringen vi alla kan känna igen oss i. Lysande låtar som Deny och Garageland. Och de var redan här banbrytande med att blanda punk och reggae, som i den lysande covern på Junior Murvins Police and Thieves. Låten börjar för övrigt med att Stummer säger "They're going through a tight wind", en textrad ur Ramones Blitzkrieg Bop. Några år senare skulle de göra historiens bästa platta, men här var de unga, spretiga, provokativa och gjorde en suverän punkplatta.


#6 | #5 | #4
Lyssna på:

The Clash - The Clash
Spotify | Ginza | CDON

Kommersiell romantik? Alla hjärtans dag!

Det är jävligt skrämmande hur mycket av vår kultur som bygger på väl genomdrivna reklamkampanjer. Och även om Alla hjärtans dag har ett ursprung i Sankt Valentin så överskuggas ju all historisk (läs religiös om du vill) betydelse av dagens kommersiella jippo. Varenda butik fylls till bredden av rosa, fluffiga, hjärtformade saker. Men om man nu vill kalla sig romantiker kanske man inte ska förkasta det här helt och hållet, utan istället lyssna på den bästa låten någonsin med kärlekstema. Ja, självklart syftar jag på Ever Fallen in Love med Buzzcocks. Det får helt enkelt bli Buzzcocks maraton i dag, suveränt.



Lyssna på:

Buzzcocks - Singles Going Steady
Spotify | Ginza | CDON

13

Jag föddes fredagen den 13 för XX år sen. Och det var väl där någonstans min fascination för talet 13 började. Oturstalet. Redan i gammal folktro och magi användes talet i trollformler och förbannelser förknippade med underjorden. Talet 12 ses som fullständigt (12 timmar, 12 månader, 12 lärjungar osv.) och 13 får därför en negativ innebörd. I kristen tro var Judas den 13:e personen vid bordet när han förrådde Jesus, i Asatron var Loke den 13:e gästen i Valhall när han lurade blinde Höder att skjuta Balder. 13 är så starkt förknippat med otur att det till och med finns folk med fobi för talet; Triskaidekafobi. Men för mig faller det sig givetvis naturligt att helt enkelt älska Glenn Danzigs låt Thirteen (som han skrev till Johnny Cash). Rick Rubin ger för övrigt ut American VI med Cash i slutet av februari, vilket känns allmänt fel. American V gavs ju även den ut postumt, men kändes då som en värdig avslutning på en legends enorma karriär.

Beauty of the Bitch

Drog på samlingsplattan, The Sound of San Francisco, och bara knockas av öppningsspåret. Nagg med låten Beauty of the Bitch blir helgens mest spelade låt. Helt underbart. Vet dock inte så mycket om bandet, någon som kan fylla i luckorna åt mig?


Nagg på MySpace

Joy Division...

För er som missade dokumentären om Joy Division i går så kan man se den här. Helt klart sevärd. I morgon (torsdag 10/2) visar Svt även Anton Corbijns otroligt snygga film, Control, om Ian Curtis. Missa inte den om ni har minsta intresse för postpunk. För inget annat band är väl en så självklar symbol för detta mörka efterskalv som följde punkutbrottet i slutet av 70-talet.


Lyssna på:

Joy Division - Substance 1977-1980
Ginza | CDON

Social Distortion i studion...

Det har kommit en kort video, som bevis på att Social D verkligen är på gång med en ny platta. Kanske inte avslöjar så mycket om hur det kommer låta, men förhoppningsvis att det kommer låta inom en rimlig framtid.

West Coast Riot 2010

I morgon släpps biljetterna till årets West Coast Riot, de första 1000 till lägre pris. Hitills klara band är bla Dropkick Murphys, Jello Biafra, Bad Religion och Rise Against. Får väl påstå att upphetsningen inte är lika stor som inför förra året med Social D. Men Jello Biafra är ju en legend i sammanhanget och Dropkick lär väl sätta fart på öltälten om inte annat. Bad Religion däremot har aldrig tilltalat mig och Rise Against är jag inte tillräckligt bekant med för att ha en åsikt om. Men om solen skiner som förra året och ölen är lika kall ska i alla fall jag försöka ta mig till Frihamnen den 17:e juni.

Lyssna på:

Dropkick Murphys - The Meanest of Times
Spotify | Ginza | CDON

Bästa debutplattan: #6

Dead Boys - Young Loud and Snotty (1977)
På uppmaning av Joey Ramone flyttade medlemmarna i Dead Boys till New York 1976. Som så många andra suveräna band spelade de snart på klubben CBGB's och fick ett rykte om sig som ett vilt liveband. De fick snabbt skivkontrakt med Sire Records och släppte 1977 sin debutplatta. Den sålde inte många exemplar då den kom och är fortfarande i dag alldeles för underskattad. Här har vi ett av de bästa punkplattorna, alla kategorier. Och öppningsspåret Sonic Reducer är en av de bästa punklåtarna rockhistorien har frambringat. För att inte tala om Ain't Nothin' To Do som är helt suverän. Ja, hela plattan består av energifylld punkrock av allra finaste årgång. Den är producerad av Genya Ravan och bandet bestod vid tiden för debuten av Stiv Bators (sång), Cheetah Chrome (gitarr), Jimmy Zero (gitarr), Jeff Magnum (bas), Johnny Blitz (trummor). Pga de dåliga försäljningssiffrorna försökte snart skivbolaget få bandet att ändra sound mot ett mer kommersiellt håll. De ville till och med att de skulle byta namn. Med detta som en bidragande orsak kom aldrig uppföljaren We Have Come for Your Children upp i samma kaliber. Trots att även den innehåller fantastiska låtar. Och kort därefter splittrades bandet. Man kan tyvärr inte mer än spekulera i hur bra det kunnat bli med rätt skivbolag i ryggen. Stiv Bators gick vidare och spelade in en soloplatta, men det är en annan historia. 1990 blev han påkörd av en taxi i sin dåvarande hemstad Paris. R.I.P

#7 | #6 | #5

Lyssna på:

Dead Boys - Young Loud and Snotty
Spotify | Ginza | CDON

Demo: Saturday's Heroes - Brothers in Beer

Saturday's Heroes bildades 2008 och har hunnit göra ett gäng spelningar, släppt två demos och medverkat på samlingen Chaos in Sweden. Till sommaren kommer deras debutplatta, på Bandworm Records. Senaste demon Brothers in Beer släpptes tidigare i år och det handlar om punk med influenser från band som Dropkick Murphys och Street Dogs. Öppningsspåret, Patrick, doftar lite Rancid, men det gör inget. Reflekterar mest över att jag gillar sångaren, vilket är avgörande för vidare intresse för min del. Titelspåret är riktigt bra och har alla ingredienser för att bli en riktig allsångsfavorit. Nästa spår, My Life Back, får mig att tänka på Anti-Nowhere League. Det är ganska storslaget, men vet inte om det håller hela vägen. Men munspelet är grymt snyggt. Sista låten, Finspång, är på svenska och jag får erkänna att jag skrattade lite första gången jag hörde den. Men den är störtskön, och klockren som avslutningslåt. Småstadsångest och tristess. (Var fan ligger Finspång?) Övergripande så är det ett schysst demo. Jag gillar det här och ser fram emot deras debutplatta.

www.saturdays-heroes.com

Saturday's Heroes på MySpace

På svenska... #3

Död och fruktansvärda plågor
tortyr, napalm, ett barn i lågor
ser jag i min teve apparat

                  Peps Persson, Onådens år (1974)

Man kan svära och bli smått gråhårig över bredbandsstrul och datorkrångel. Då är det tur att det finns musik som kan ta ner en på jorden igen, för allt det där är ju bara bagateller. Skrattretande skitproblem. Peps Perssons Onådens år är nog en av de bästa låtar som finns med svensk text. Jag får gåshud varje gång jag hör den. Musiken och texten träffar som örfilar. Samhällskritik när den är som bäst. Och det revolutionsromantiska slutet är bara helt underbart. Letade på YouTube, men hittade tyvärr inte den låten där. Men där fanns Falsk matematik från samma platta. Och medan vi lyssnar på den kan vi ju passa på att skänka mer än en tanke till Haiti genom Unicef.


Lyssna på:

Peps Blodsband
Spotify

Rob Zombie på rutin?

På plattorna med White Zombie och lika så de första Zombie soloplattorna handlade det till största del om industrirock och skräckfilmsimage. När samlingen Past, Present and Future kom 2003 var det den nya låten Two-Lane Blacktop som fångade min uppmärksamhet. Här mötes man av en något mer avklädd Zombie, i vad man kan säga var hans rakaste rocklåt dittills. Det spåret följdes upp på plattan Educated Horses 2006 och jag gillade verkligen utvecklingen. Men på nya plattan Hellbilly Delux 2 står han still och lutar sig på gammal rutin. Tyvärr känns det ganska tråkigt den här gången. Men det finns ljuspunkter. Det är första plattan Zombie använder ett band rakt igenom och John 5 gör ett fantastiskt jobb med gitarren. Helt klart en energi-injektion i det hela. Och i låtar som What? och Cease to Exist tar Zombie ett steg framåt. Som helhet känns dock plattan lite kluven. Titeln syftar ju på att det är fortsättningen på solodebuten från 1998, men det mesta industrigroovet har han lämnat. Samtidigt är det inte heller någon jätteutveckling denna gång.

Lyssna på:

Rob Zombie - Hellbilly Delux 2
Spotify | Ginza | CDON

Det Wadling rör blir till guld

Är egentligen inte så jätte såld på Sophie Zelmani, men såg att hon skulle släppa ny platta. Däremot så brukar jag köpa det mesta Freddie Wadling beblandar sig med. Och på Zelmanis platta Sing and Dance från 2002 är ju Wadling med på ett hörn. Den mannens röst kan ju få de flesta låtar att anta helt nya dimensioner. Och den där plattan åker på ibland, för det är inte en dålig platta, när man är på rätt humör.


Lyssna på:

Sophie Zelmani - Sing and Dance
Spotify | Ginza | CDON

Bästa debutplattan: #7

The Stooges - The Stooges (1969)
Iggy Pop bildade The Stooges 1967 med idén att spela en helt ny sorts blues, eftersom han inte ville kopiera det som redan fanns. Deras framträdanden blev snabbt omtalade. Och Danny Fields uppdrag var egentligen att kolla in MC5 för ett kontrakt med Elektra, men skivbolaget fick tack vare honom även upp ögonen för The Stooges. Bandet hade fem låtar som var grunden på deras spelningar, dessa blandades sedan upp med improvisation i deras vilda framträdanden. Och det var dessa fem låtar i studioversioner Iggy lämnade in till Elektra, tänkt att vara deras debutplatta. Men skivbolaget vill ha mer, vilket Iggy försäkrade att de hade. Ryktet säger dock att de tre ytterligare låtarna skrevs natten innan de spelade in dem. John Cale från The Velvet Underground producerade och spelade även på några av låtarna. Men sättningen på plattan bestod av Iggy (sång), Dave Alexander (bas), Ron Ashton (gitarr) och Scott Ashton (trummor). Här finns (proto-) punkklassiker som 1969, I Wanna Be Your Dog och No Fun, men även psykadeliska 10-minuterslåten We Will Fall. Och psykadelian är mer framträdande här en på senare plattor. Iggy använde bl.a. en dammsugare som instrument under den här tiden. Visserligen hade han spelat i några band tidigare men det var här allt började på allvar med det som skulle ge honom status som punkikon. Detta utan att undergräva de andras del i Stooges, för inte mycket av Iggys senare alster kommer i närheten av det han skapade i detta gäng.

#8 | #7 | #6

Lyssna på:

The Stooges - The Stooges
Spotify | Ginza | CDON