Hittade White Line Fever i bokhyllan och slukade den på några dagar. På engelska dessutom, vilket var riktigt skönt. För ibland är ju översättningarna så dåliga att man genomskådar dom, om ni förstår vad jag menar. Det som är mest överhängande så här efter att jag tryckt in den i där igen är att Lemmy verkar vara en snubbe med fötterna på jorden. Inte helt väntat med tanke på alla de anekdoter och rykten man hört om honom. Har han nu inte förskönat sig själv allt för mycket så har min respekt för honom definitivt växt. Dock verkar han allt lite bitter över att Motörhead aldrig fått ett riktigt genombrott (?). Men deras plats i rockhistorien är väl självklar, i mina ögon i alla fall. För Lemmy (och Motörhead) har ju gjort så mycket mer än Ace of Spades. Och en låt som blivit en personlig favorit är Whorehouse Blues; ett sidospår jag önskar att Lemmy och grabbarna skulle utforska vidare.Lyssna på:
Motörhead - Inferno
Spotify | Ginza | CDON



















