Musik är en förbrukningsvara...

Vinyl! För att det ska vara på riktigt ska det vara på vinyl. Eller hur? Helt andra förutsättningar att sammanställa en vinylskiva, två sidor som behöver både inledning och slut och så helheten. Och vilken känsla sen, att få sätta nålen mot det svarta och höra just mitt exemplars personlighet. Följa med när den åldras och lära mig minsta lilla repa som blir en del av ljudet, musiken. Fast det är ju ganska jobbigt att byta sida, skönt att dra på en CD ibland. Lite mer festvänligt oxå, slipper nojja över allt för grova repor och så. Och det är ju fortfarande en skiva, en fysisk ägodel som jag köpt för mina alldeles egna pengar. Men dom är ju fördjävla dyra, om man inte väntar ett par månader. Då säljs ju skiten ut för en tredjedel av vad jag pröjsade från början. Skit och skit, eller jo, det är mest skitmusik eller rättare sagt så får jag inte samma kickar längre. Visst någon gång ibland hittar man något som är nytt (för mig), men sen blir det mest stående i hyllan och samlar damm. Det är ju på så sätt ganska cool med digitalt, som Spotify, kan lyssna på alla dom där skivorna som jag tänkt köpa sen, sen efter jag köpt den skivan, och den. Ja, ni förstår. Fast det är klart man lyssnar ju på musik i en rasande fart istället, och när det väl passerar något riktigt bra är det lätt att det följer med strömmen och glöms lika fort igen.




OM någon vill ha en Spotifyinbjudan så har jag över...