Där ute väntar livet...

Det finns två låtar som har blivit bakfyllans ledmotiv för mig,
de två öppningslåtarna från Imperiets sista platta; Tiggarens tal.
Första låten Jag är en idiot talar väl för sig själv,
följt av Du är religion med de alltid lika välgörande textraderna:

därute väntar livet men Jag vill inte dit
så kyss mig, kyss mig en gång till

För övrigt så kunde man önskat mer av Imperietboxen som släpptes i början av sommaren. Men det är fortfarande en suverän box. Av det nya materialet så håller jag Fat City från liveplattan
som en favorit. En ganska anonym låt som mår riktigt bra i liveversionen.

Och jag kommer alltid älska Imperiets debutplatta Rasera,
Ebba Gröns punk möter Christian Falks funk. Underbart!